.

Har varit mycket på gång de två senaste veckorna i Pysslings liv nu. Mycket som varit på gång, ändrats och lite så. Det har varit en stor omställning och jag har inte riktigt haft tid att skriva något om hur det gått för honom.. Har inte spenderat särskilt mycket tid vid datorn alls, så allt har kommit på efterkälke det senaste. Men tänkte att jag ska lägga upp lite bilder iaf från det som hänt sen han kom ner hit till skolan med mig, och så kommer det mer detaljerat om allt sen. Men så kan man se lite vad han får göra och vad han ser ut att tycka om det (: Hope you enjoy it.



Pyssling i sin nya box här på skolan, precis fått flytta in i den (:



Första lektionen han gick med på (2008-08-20)
med Sofia som kusk och mig som ledare, på hemväg



Sötnosen blev duschad efter ett hårt dressyrpass med mig,
han ser allt lite skeptisk ut.. :P



Erkänn, min häst är den sötaste som finns? :) <3
Här i sin box med svettäcke för att torka upp efter duschen..



Hem ljuva hem säger Pyssling när han fick komma hem och vila under helgen.
(Lägg märke till hans fina gulbruna färg, och hur mycket han blänker :D )



Pyssling med sin fru Gniztha i hagen när han kom hem.
Sötnosen vägrade stå in sin box, han skulle absolut ut till henne i hagen (:



Jag och min prins i skolans stall, med sele och allt på inför hans andra lektion.
Ser lite skeptisk och osäker ut.. Vad jag gör har jag däremot ingen aning om?



Hela sällskapet när vi är ute och kör, med en kusk (Wibben), en huvudansvarig (jag),
en andra ledare (Carro), och två med draglinor (Moa, som inte är med i bild, och Kajsa)



Här kommer vi allihop, med de båda inkörningshästarna.
Barbro, våran lärare, i gult till vänster, som är ansvarig för det hela.
Pyssling ser ut att tycka det är kul iaf, öronen spetsade :)



Som sagt, han såg ut att tycka det var kul :)
Öronen pendlade bakåt för att höra vad kusken (Wibben) ville,
och omväxlande framåt för att se vad som händer och väntar (:

Igår när jag vaknat och satt och åt frukost så passade jag på att gå in och kola runt lite på en del sidor. Hamnade som vanligt här efter ett tag, inte för att det händer så mycket nytt, men jag kollar liksom alltid av gammal vana ändå. Men mot all förmodan så hade jag en ny kommentar. Lite nyfiken och glad som jag blev kollade jag ju vad det stod och från vem det var. Visade sig att det var från en som ridit på Brätte innan, alltså den ridskolan som vi köpte Pyssling från. Hon berättade att han var hennes favorit när hon gick där. Det förvånade mig väl inte så mycket, för vad vi hade hört från många andra så var han allas favorit på ridskolan.. Men efter ett tag förstod jag att så var kanske inte fallet riktigt. Fick reda på att han kunde bitas och sparkas, lägga öronen bakåt och varna, så många elever var rädda för honom.. Det känns verkligen inte som den häst jag har hemma i stallet nu, han som alltid vill att man gör nåt med honom, som alltid kommer fram om man går in till honom, men som gillar att spela folk ett spratt ibland och snurra runt varv efter varv i boxen med någon bakom sig som ska försöka få tag på honom. Det är rätt kul att kolla på, för man ser hur ögonen bara lyser på honom, hur kul han tycker att det är, det är ju en lek för honom :)

Hur som helst så länkade hon till sin blogg, där hon skrivit ett inlägg om Pyssling och lagt ut lite kort på honom som hon hade. Det var jättekul att se honom som ung, det är väl det enda jag inte fått göra med honom annars.. Läste om minnen hon hade från honom, beskrev honom som hennes bäste vän som hon var tvungen att sluta träffa pga astma (kom på det nu Mariah, att det kanske var dumt att bjuda in dig till stallet då..?) och en vacker dag när hon kom dit och skulle hälsa på så var han borta. Tog flera år innan hon ens fick reda på vart i sverige han hade hamnat.. När jag kom till den här biten i texten började tårarna rinna ner för mina kinder, det fanns ingen hejd. Var så sorgligt att först läsa allt det kärleksfulla hon skrivit om honom, med alla minnen, allt kul och mysigt dom gjort tillsammans. Kände igen det med hur jag gör/är med honom nu. Han är verkligen som ens bästa kompis. Kan sitta hos honom i boxen i flera timmar och bara vara, bara titta på honom, och fortfarande blir jag lika glad och lycklig över att denna perfekta och underbara häst verkligen är min! Men sen tog ju hennes text en annan vändning, och det kändes så hemskt att tänka på att han skulle kunna försvinna, och att man inte skulle ha någon aning om vart han hade tagit vägen..

Sen grät jag väl av någon annan orsak med, som jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det var.. Kanske var det glädje, kanske av kärlek till denna lilla underbara varelse..? Jag vet inte, men något var det som gjorde att tårarna bara rann, ohejdbart en bra stund. Men det var så kul att se honom som ung, se hur lite han förändrats på alla år. Vissa kort var över 10 år gamla, och han var sig precis lik! :D Nu på äldre dar har han väl slappat till sig lite, fått lite gräsmage nu sen sommarbete, och tappat lite av alla sina muskler han en gång hade när jag tränade honom för fälttävlan. Men jag tycker att det har han gjort sig förtjänt av, efter alla år han slet på ridskolan, vilket måste vara nästan 10 år totalt, och sen hos mig som läromästare, tävlingskompis och bästa vän i 6,5 år. Känns konstigt att tänka på att jag haft honom så länge. Tiden har gått så fort, men samtidigt så väldigt långsamt. Känns som att han alltid funnits i mitt liv, och jag kan inte ens tänka mig ett liv utan honom, det går bara inte! Vill att han för alltid ska finnas i mitt liv, att jag alltid kan gå in till honom i boxen, sätta mig hos honom och bara gråta ut om det är något jag mår dåligt för, och då ha hans mule på axeln, känna hans andedräkt i örat, som om han försöker säga att: det är ingen fara, allt kommer bli bra, jag finns här hos dig, det kommer jag alltid göra. Vill att det ska vara sant, vill att han alltid ska finnas hos mig! Det räcker inte med bara minnet av honom, vill ha honom hos mig i fysiskt med. Kunna stå och krama honom i timtal, känna hans mjuka päls, hans mule när han försiktigt puffar lite på mig, se hans kloka ögon som alltid visar vad han tänker och tycker. Vill ha den där svårlastade hästen! Jag vill ha honom kvar hos mig, jämt. Det är han och jag, det är som Helan och Halvan, Lady och Luffsen, Piff och Puff. Hur skulle det se ut med bara Helan, Lady eller Piff? Det är meningen att det ska vara två, precis som han och jag. Vi känner varann utantill, vet vad den andra vill, tänker och tycker för det mesta..

Det kommer alltid vara du och jag vännen, du och jag.
Även den dagen du bestämmer dig för att lämna mig själv här,
(hoppas det dröjer många, många år!)
så kommer det ändå vara du och jag,
INGEN kan ta din plats,
du kommer alltid vara nummer 1 för mig! <33

Idag kom Alexandra med sin loksele som skulle provas och se om den passar. Kan säga att Pyssling tyckte det var lite konstigt när hon skulle lägga på den, men när den väl låg på plats stod han helt lugnt som om han brukade ha sele varje dag. Söt är han min lille skrutt (: Vi började justera selen så att den skulle passa bättre. Och efter ett tag kunde vi konstatera att den duger att köra in men, men det är inget vi ska köpa. Men den passade hyfsat bra överallt, efter att vi fått göra lite extra hål lite här och var. Dock var bakselen lite för lång och låg emot hans höftknölar lite.. Vet inte om Barbro tycker det är okej eller om hon kommer ändra på det, men förutom det så låg selen helt okej. Så nu blir det att putsa och smörja upp den så den blir mjukare i remmarna och lätt att ha att göra med (: Och vänja Pyssling vid att man lägger på den, eftersom han tyckte det var lite farligt.